Pirattberättelser från Costa Rica

Stora historier om stora fartyg som bär ovärderliga skatter har upprepats genom historien och har fått många skattjägare att riskera liv och lem för att söka efter förlorat guld, silver och religiösa symboler prydda med juveler. Costa Rica är rikt på pirathistoria med några av de mest kända piraterna som påstår sig ha begravt stora skatter på dess stränder. Tittar man på en karta är det lätt att se att Costa Rica är en sannolik plats för dessa marauder att gömma sin byten. De mil långa klippiga kusterna, offshore öar och skyddade vikar utgör perfekta gömställen. Isla del Coco eller Coco Island är utan tvekan den mest berömda platsen i Costa Ricas pirathistoria. Den lilla ön som Jacque Cousteau kallade "den vackraste ön i världen" och som också var på den korta listan för att bli en av "Nya Sju Underverk av Världen" kan dölja mer än bara naturlig skönhet inom sitt klippiga landskap.

En av de mest kända förlorade skatterna är "Skatten från Lima" Liksom de flesta skattjakter i Centralamerika börjar denna berättelse med ett europeiskt land, i detta fall Spanien, som försöker hålla fast vid sina kolonier i den nya världen och de rikedomar de fick från dem. År 1820 var Lima i Peru under spanskt styre, men de sydamerikanska frihetskämparna hotade att ta över staden och uppror var i luften. Vicekungen av Lima beslutade att för att skydda rikedomarna från Lima behövde han exportera dem till en spansk högborg i Mexiko. Han rekryterade William Thompson, kapten på Mary Dear, för att utföra denna uppgift. De lastade juveler, guld, silver, tungt prydda kandelabrar och två livsstora guldstatyer av Jungfru Maria med den lilla Jesus ombord på skeppet. Vicekungens mest trogna vakter skickades också för att vakta de stora rikedomarna på deras resa till Mexiko. Mary Dear lämnade hamnen utan incident, och allt verkade väl tills frestelsen blev för mycket för Thompson och hans besättning. En natt dödade de de spanska vakterna och ändrade kurs mot Cocos Island (Isla del Coco) belägen 340 miles utanför Costa Ricas stillahavskust.

En annan pirat härjade i vattnen runt Isla del Coco vid samma tidpunkt. Den beryktade Benito "Bloody Sword" Bonito hade lämnat de varma vattnen i Karibien för att undkomma förföljelse från andra pirater och örlogsfartygen från Storbritannien och Spanien. Han var känd för att ha stora rikedomar begravda i Västindien från tidigare erövringar så för att undvika fångst rundade han Kap Horn i sin brig "Ralampago" eller "Blixten" och styrde mot Stilla havets vatten utanför Centralamerikas kust. När de seglade norrut längs den västra kusten av Sydamerika, fick de syn på en spansk galeon lastad med rikedomar från den nya världen. De boardade lätt skeppet och lastade hela skatten på Ralampago. Den nyförvärvade lasten var för tung för att möjliggöra säker och snabb navigering, så besättningen satte segel mot Cocos Island för att gömma sin nya skatt innan de fortsatte jakten på mer byte på det öppna havet. Vid ankomsten till Isla del Coco beslutade de att det var en perfekt bas för sina nya territorier i Stilla havet. Det fanns vikar som kunde gömma deras fartyg, bra defensiva platser de kunde använda för att skydda sig själva, rikliga förråd av färskvatten och vilda grisar att äta. När skatten hade lossats satte de segel igen på jakt efter plundring. De stötte på en fiskebåt och fick veta att det revolutionskrig som plågade Sydamerika hade spridit sig till Mexiko. De kläckte en genial plan att skicka sina mest betrodda besättningsmedlemmar in i den spanska hamnstaden Acapulco för att lära sig mer om kriget och få kunskap om hur spanjorerna hade för avsikt att skydda sina rikedomar. Benitos besättning blandade sig och drack med spanska besättningar och fick veta att Mexikos regering och elit medborgare skulle lastas på två fartyg på väg till Spanien. Benito Bonito låg i väntan utanför Acapulcos hamn och mycket riktigt, 6 veckor senare fick han syn på dem. Han kom omedelbart vid sidan av det första fartyget och utan varning avfyrade kanoner in i hennes skrov och dödade nästan hälften av hennes besättning. Benito befallde en del av sin besättning att boarda hennes och ta kontroll. Sedan siktade han in sig på det andra fartyget som hade vänt och försökte undkomma fångst genom att återvända till Acapulco. Vindarna var inte på det flyende fartygets sida och Benito fångade snabbt det och dödade alla ombord. När skatten säkert var ombord på Ralampago, vände han mot sin nya bas i Stilla havet, Isla del Coco. Det sägs att Benito begravde 300,000 lbs av silver, 733 guldblock vardera 4x3 tum och 2 tum tjocka, 273 svärd med guldhandtag och massor av andra ädla trinkets.

Benito var ganska väletablerad på Cocos Island när kapten William Thompson och besättningen på Mary Dear anlände 1821. De två besättningarna och deras kaptener beslutade att, genom att slå ihop sina krafter, skulle de kunna plundra fler båtar och snart seglade de tillsammans. Detta arrangemang var kortvarigt eftersom de hamnade i en strid med fregatten Espiegle. När slaget var förlorat tog Benito sitt liv genom att skjuta sig själv i huvudet. Resten av besättningen fördes till Jamaica där alla utom Thompson och hans förstefarare blev avrättade för piratverksamhet. De två överlevarna berättade om de rikedomar som var begravda på Cocos Island och lovade att visa sina fångvaktare var de var gömda. Vid återkomsten till Cocos Island, flydde de två fångarna in i djungeln. Spanjorerna bevakade ön och sökte efter de två piraterna i månader men såg dem aldrig igen. Några månader senare anlände ett brittiskt valfångstfartyg till ön som sökte färskvatten. Thompson lyckades övertyga kaptenen att ta paret till den kostaricanska hamnstaden Puntarenas. De två männen blev sjuka och dog strax efteråt men inte innan Thompson gjorde vänskap med John Keating och gav honom en karta som visade var skatterna på Cocos Island var gömda.

John Keating fann några investerare och anställde kapten Boag och hans skepp Edgecomb för att ta honom till Cocos Island för att återuppta jakten på skatter. Berättelsen blir oklar här, men legenden säger att endast Keating och Boag gick iland och hittade den stora skatten. De försökte svindla investerarna och besättningen på Edgecomb genom att säga att de inte hittade något, men besättningen hittade guld på dem och krävde att de skulle visa dem skatten. Återigen vandrade en sökargrupp in på ön och än en gång flydde de personer som visste var skatten var gömd in i djungeln och lämnade resten av gruppen att söka planlöst. Edgecomb lämnade vattnen runt Isla del Coco och lämnade Keating och Boag strandsatta i några månader tills ett annat skepp ankrade precis offshore. Keating var den ende som fortfarande var vid liv vid denna tidpunkt, och han övertygade skeppets kapten att ta honom bort från ön.

Faktumet att Keating återvände till St. Johns Newfoundland med tillräckligt med pengar för att starta en verksamhet och leva i lyx tills han dog bekräftar legenden om den förlorade skatten och har uppmuntrat jägare att söka på Cocos Island sedan dess. De mest kända och långvariga av dessa skattjägare - och vars forskning var mest utbredd för denna artikel - var en tyskan vid namn August Gissler. Beväpnad med berättelser och kartor från John Keating tillbringade han nästan 20 år (från 1897 till 1908) med att söka efter de skatter som så många pirater rapporterades ha begravt på Isla del Coco (Cocos Island). Medan han fann 6 guldmynt, hittade han aldrig guldet, silvret och juvelerna som idag skulle vara värda över $160,000,000. En lista över berömda personer som har försökt sin lycka på Cocos Island innefattar president Franklin Roosevelt, Sir Malcolm Campbell, och Errol Flynn. I augusti 2012 en annan expedition beväpnad med den senaste teknologin började sin resa mot Cocos Island, vi ser fram emot att höra deras berättelser och hoppas att mysteriet med den förlorade skatten på Cocos Island äntligen löses.